dagarna bara rullar på som vanligt, och ja nu är det verkligen som vanligt...skolan har börjat och rutinerna börjar komma i rullning. Ganska skönt faktiskt. Dagarna som varit har vi mestadels tagit det lugnt. I Måndags fick jag tvinga med mig storisarna för o handla. William behövde en ny skolväska eftersom hans gått sönder. Han behövde även inneskor och gummistövlar att ha i skolan. Ellen behövde en regnjacka och en höst jacka eftersom jackan hon hade i våras är way to small...den ungen växer så det knakar! Julia behövde inget speciellt, men var ju så illa tvungen o följa med. Jag fick muta med att de fick välja vart vi skulle äta...gissa vad de valde, mc dolands så klart...helt ok eftersom det var ett tag sedan vi åt där. Min chef ringde o ville att jag skulle jobba...så visst jag ställde upp. Kändes tom helt ok att komma tilbaka till jobbet...har ju haft en toppen semester! Nu blev jag ledig idag istället + att jag tog ledigt imorgon torsdag pga ett gympa möte...så nu jobbar jag inte förrän fredag:) Känns helt ok det med:)

I går hade vi en lugn fm, efter lunch lämnade jag barnen hos Patriks farmor, jag åkte in på info möte på matten...mm det är bara o fortsätta o se till o bli klar och hoppas att jag kan komma in på utbildningen jag vill...såå surt när jag fick brev om att jag kommit in och att jag var välkommen att skicka in mina kompleteringar (matten) såååå surt! Hade jag fixat matten så hade jag kunnat börjat plugga nu i september...men men är man inget snille så...

Efter matten så hade Patrik hämtat barnen, jag o tjejerna gjorde iordning äppelpaj....pappa o Patrik började med bon...Johanna o Amelia kom förbi o lekte o fikade. Mycket trevligt!

Tog sällsis med dem när de skulle hem. Sen stack jag o Viggo på agility i Köping. Det gick toppen och Viggo kom allt ihåg vad det handlade om:) superskoj hade vi!

När jag släppt in Viggo i bilen så ser jag någon bekant...Kotten är ute o går med sin nya husse o de två andra fyrbenta familjemedlemmarna....när jag var ca 5-10 meter ifrån ropade jag på Kotten...vilken syn...han kände igen rösten o rusade emot mig...Underbara hund! Gosade ett bra tag o pratade med S...allt funkade jätte bra, så himla skönt och jag är så lycklig att han har fått det så bra! Kotten fick nosa på Viggo genom gallret och verkade känna igen Viggo...men Viggo såg mest fundersam ut:) När jag skulle sätta mig i bilen så kollade Kotten efter mig och det tog en stund innan han vände om....kommer aldrig glömma den blicken...jag som är känslofia nr 1 grät hela vägen hem o mestadels av kvällen...jag saknar honom något så fruktansvärt...kände att jag behövde en prommis...Viggo fick stanna hemma den här gången, kändes konstigt, man är ju aldrig själv numera när man är ute o går...men det var faktiskt skönt...gick i min egen takt o lät tankarna skingra sig, ibland kändes det som man fick tjippa lite extra efter andan, ni vet när det känns som någon lagt locket på...Kottens blick hade jag hela tiden i bakhuvudet o kom då o tänka på föräldrar som adopterar bort sitt barn...tänk vilken minnesbild de måset ha i sina huvuden för jämnan..eftersom det oftast sker pga att de inte kan ta hand om sitt barn...Kotten var mitt barn och han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta!  Men jag vet att han har det toppen, det kunde inte bli bättre!  under min promenad så var det oftast så tyst att jag bara hörde ljudet från mina skor som rörde asfalten...varenda lite prassel fick mig nästan o hoppa till..en kopparorm fick mig nästan o hoppa jämnfota...lika med rådjuret som säkerligen var mer rädd för mig...hemma igen så kändes det lite skönare i skallen...berättade för Patrik att jag träffat Kotten och då rann tårarna igen...det här var svårare än när jag hade lämnat honom...men jag har ju hela tiden en tacksamhet i bakhuvudet...för han har det ju toppen i sin nya familj!